Patellofemoralt smärtsyndrom: den vanligaste orsaken till smärta framtill i knät

Patellofemoralt smärtsyndrom (PFPS) är smärta framtill i knät som uppstår när kneskålen (patella) rör sig i sin ränna på lårbenet. Tillståndet kallas i dagligt tal ”löparknä”. Det utgör ungefär en fjärdedel av alla knäsmärtor som ses på ortopedmottagningar och är vanligare hos unga, aktiva personer och hos kvinnor. Det beror inte på en strukturell skada utan på en störd fördelning av belastningen på kneskålen.

Vilka är symtomen?

• Diffus, trubbig smärta framför eller runt kneskålen som patienten inte kan peka ut exakt

• Smärta som ökar när man går nedför trappor (mindre uppför), vid knäböj och när man går nedför backar

• Smärta efter långvarigt sittande med böjda knän (det så kallade ”biograftecknet”)

• Lätt krepitation (knastrande känsla) bakom kneskålen

• Sällan lätt svullnad; vid tydlig svullnad, låsning eller svikt i knät bör andra orsaker utredas

Vad orsakar det?

PFPS har ingen enskild orsak utan uppstår genom en kombination av faktorer. Aktuell forskning lyfter särskilt fram betydelsen av svaghet i höft- och lårmuskulatur:

• Svaghet i höftmuskulaturen (särskilt abduktorer och utåtrotatorer): leder till innerrotation av låret och till att kneskålen glider lateralt i sin ränna

• Svaghet eller obalans i framsidan av låret (quadriceps)

• För snabb ökning av träningsbelastningen (löpdistans, trappor, knäböj)

• Plattfot (pes planus) och olämpliga skor

• Nedsatt rörlighet i lårets baksida och i vadmuskulaturen

• Anatomiska variationer i kneskålens läge (hög patella, grund ränna)

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen ställs till stor del vid undersökning. Man bedömer smärtans lokalisation, kneskålens rörlighet, muskelstyrkan i höft och lår samt om knät faller inåt vid knäböj på ett ben. Röntgen och MR är normala hos de flesta patienter; bilddiagnostik begärs oftast för att utesluta andra orsaker såsom broskskada, meniskskada eller senproblem. Lätt broskmjukning bakom kneskålen (kondromalaci) på MR innebär inte i sig att den är smärtkällan; fyndet förekommer även hos många smärtfria personer.

Behandling: ett evidensbaserat förhållningssätt

Internationella konsensusdokument och systematiska översikter visar tydligt att träning är grunden i behandlingen av PFPS. Injektioner, hjälpmedel eller läkemedel ger inte ensamma någon bestående lösning.

1. Träningsterapi (starkast evidens)

Program som stärker både höft- och knämuskulatur är effektivare än program som enbart fokuserar på knämuskulaturen. Exempel på övningar:

• Sidoliggande benlyft och ”musslan” (clamshell)

• Bäckenlyft och bäckenlyft på ett ben

• Sidledes uppsteg på pall (med kontroll över att knät inte faller inåt)

• Väggsittande (wall sit) och partiell knäböj i smärtfri vinkel

• Raka benlyft

Programmet bör genomföras minst 3 dagar i veckan under minst 6–12 veckor. Tydlig förbättring ska inte förväntas under de första 2–4 veckorna; tålamod och kontinuitet är nyckeln till framgång.

2. Belastningsstyrning

Aktiviteter som utlöser smärtan avbryts inte helt utan doseras ned. Praktisk tumregel: smärtan bör inte överstiga 3 på en tiogradig skala under aktiviteten och ska ha gått över till nästa morgon. Löpare bör inte öka veckodistansen med mer än 10 %, och en ökning av stegfrekvensen (kadensen) med 5–10 % minskar belastningen på kneskålen.

3. Stödjande metoder (måttlig till svag evidens)

• Tejpning (patellatejp): kan minska smärtan på kort sikt och göra det lättare att komma igång med träningen

• Fotinlägg: kan ge kortsiktig nytta, särskilt vid plattfot

• Skumrulle och stretching: kan hjälpa vid nedsatt rörlighet

• Smärtstillande läkemedel: kan användas kortvarigt men är inte själva behandlingen

4. Ineffektiva eller icke rekommenderade metoder

• Enbart knäskydd eller ortos

• Kortisoninjektion (saknar indikation eftersom det inte finns någon strukturell inflammation)

• Långvarig vila: ökar muskelsvagheten och förvärrar problemet

• Artroskopisk ”rensning”: studier visar ingen tilläggsnytta jämfört med träning

Behövs operation?

De allra flesta patienter med PFPS behöver inte opereras. Kirurgi övervägs endast hos selekterade patienter som inte svarat på korrekt genomförd träningsbehandling under minst 6–12 månader och som har ett tydligt anatomiskt problem (återkommande patellaluxation, uttalad lateralisering eller felställning).

Hur lång tid tar läkningen?

Med regelbunden träning får de flesta patienter en betydande förbättring inom 6–12 veckor. Långtidsuppföljningar visar dock att besvären kan återkomma över åren hos ungefär hälften av patienterna. Därför rekommenderas att höft- och knästärkande övningar fortsätter 1–2 dagar i veckan även efter att smärtan har gått över.

När bör du söka läkare?

• Smärta som inte förbättras trots 4–6 veckors belastningsminskning och träning

• Tydlig svullnad, låsning eller känsla av att knät viker sig

• Känsla av att kneskålen går ur led

• Smärta som började efter ett trauma

• Nattlig smärta eller smärta i vila

Den här texten är avsedd som allmän information. För en individuell behandlingsplan krävs en undersökning.