Icke-kirurgisk behandling av knäartros: vad fungerar och vad fungerar inte?

Knäartros (osteoartrit) innebär att ledbrosket gradvis förtunnas och att alla ledens strukturer påverkas. Det är den vanligaste ledsjukdomen efter 50 års ålder. Proteskirurgi är ett alternativ endast för patienter med avancerad sjukdom som inte svarat på andra behandlingar; de allra flesta kan behålla en god livskvalitet i många år med icke-operativa metoder. Alla metoder som erbjuds på marknaden har dock inte samma vetenskapliga stöd. I den här texten är behandlingarna rangordnade efter evidensnivå.

Rekommenderas med stark evidens (behandlingens grund)

1. Träning

Träning är förstahandsrekommendationen i alla internationella riktlinjer. Styrketräning av lår- och höftmuskulatur, promenader, motionscykel, vattengymnastik och tai chi minskar smärtan och förbättrar funktionen. Effektstorleken är jämförbar med den för enkla smärtstillande läkemedel, och träning har inga biverkningar. Uppfattningen att man inte ska belasta knät vid artros är felaktig; inaktivitet försvagar musklerna och ökar ledbelastningen. Målet bör vara minst 150 minuters aktivitet med måttlig intensitet per vecka samt styrketräning 2 dagar i veckan.

2. Viktkontroll

Vid gång belastas knäleden med 3–4 gånger kroppsvikten. Hos överviktiga patienter ger en viktminskning på 5–10 % av kroppsvikten en betydande smärtlindring, och vid en förlust över 10 % ökar effekten tydligt. I kombination med träning är det effektivare än enbart kostomläggning.

3. Patientutbildning och egenvård

Att förstå sjukdomens natur, anpassa aktiviteter och lära sig strategier för att hantera försämringsperioder förbättrar resultaten på lång sikt.

Rekommenderas med måttlig evidens

• Perorala antiinflammatoriska läkemedel (NSAID): effektiva vid kortvariga försämringar; ska användas i lägsta effektiva dos och under kortast möjliga tid på grund av risker för mage, njurar och hjärta–kärl

• Topikala NSAID-geler: effekt nära den hos perorala preparat med betydligt färre biverkningar; förstahandsval särskilt hos äldre patienter

• Kortisoninjektion: ger 2–6 veckors lindring vid tydlig svullnad och smärtsam försämring; upprepning mer än 3–4 gånger per år rekommenderas inte på grund av negativ påverkan på brosket

• Käpp (i handen på motsatt sida av det smärtande knät): minskar ledbelastningen och fallrisken

• Lämpliga skor: dämpade skor med stabil sula

Begränsad eller motstridig evidens

• Hyaluronsyrainjektion (viskosupplementering): sammanvägda analyser visar en liten nytta under gränsen för klinisk relevans; kan ge 3–6 månaders lindring hos vissa patienter men rekommenderas inte rutinmässigt

• PRP (trombocytrik plasma): vissa studier rapporterar längre effekt än hyaluronsyra vid tidig till måttlig artros, men beredningsmetoderna är inte standardiserade och stora högkvalitativa studier ger motstridiga resultat. Det finns inga belägg för att PRP ger strukturell broskregenerering

• Knäortos och knäskydd: kan minska smärta på kort sikt; avlastande (unloader) ortos är användbar hos selekterade patienter med artros i enbart ett kompartment

• Fysikaliska behandlingsapparater (TENS, ultraljud, laser): svag evidens; ersätter inte träning

• Akupunktur: liten och kortvarig effekt

Rekommenderas inte

• Opioider (starka smärtstillande): risken för beroende och biverkningar överstiger nyttan

• Artroskopisk ”rensning”: högkvalitativa studier visar ingen tilläggsnytta jämfört med träning vid degenerativt knä; övervägs endast vid lösa kroppar som ger mekanisk låsning

När blir kirurgi aktuellt?

Om det efter minst 3–6 månaders korrekt genomförd icke-operativ behandling kvarstår smärta som begränsar det dagliga livet, nattlig smärta, tydligt minskad gångsträcka och avancerade fynd på röntgen kan kirurgiska alternativ övervägas (osteotomi hos yngre patienter, unikompartmentell protes eller total knäprotes).

Den här texten är avsedd som allmän information. För en individuell behandlingsplan krävs en undersökning.