Impingementsyndrom i axeln: varför gör det ont när du lyfter armen?
Impingementsyndrom i axeln (subakromiellt smärtsyndrom) är den vanligaste orsaken till axelsmärta och står för ungefär hälften av alla axelbesvär. Det uppstår när senorna (rotatorkuffen) och slemsäcken (bursan) kläms mellan benkanten ovanför axelleden (akromion) och överarmshuvudet när armen lyfts åt sidan och uppåt. Det är vanligt efter 40 års ålder och hos personer som arbetar eller idrottar med armarna över huvudet.
Symtom
Smärta på axelns framsida och utsida som strålar mot överarmens utsida
Smärta när armen lyfts åt sidan mellan cirka 60 och 120° (”smärtsam båge”)
Svårigheter vid arbete ovanför huvudet och vid bakåtsträckning (knäppa behå, nå bakfickan)
Nattlig smärta som förvärras när man ligger på den smärtande sidan
Känsla av svaghet i senare skede
Uttalad svaghet, oförmåga att lyfta armen alls eller plötslig debut efter trauma talar mer för en senruptur än för impingement och ska utredas separat.
Vad orsakar det?
Enligt dagens förståelse handlar problemet inte bara om att benet trycker mot senan, utan oftare om att själva senan slits av överbelastning (tendinopati). Bidragande faktorer:
Svaghet och obalans i rotatorkuffen och skulderbladets (scapula) muskulatur
Hållningsproblem: framåtroterade axlar, kutryggighet
Upprepade aktiviteter ovanför huvudet (målare, lärare, volleyboll, simning)
Stramhet i den bakre ledkapseln
Benstrukturella faktorer (krokformad akromion) – bidraget är mindre än man tidigare trott
Diagnos
Diagnosen ställs till stor del vid undersökning. Röntgen visar benstrukturen och kalkdepositioner (kalcifierande tendinit). Ultraljud och MR begärs vid misstanke om senruptur eller om behandlingen inte ger effekt efter 6–12 veckor. Det bör beaktas att en betydande andel smärtfria personer över 60 år också har senförändringar (degeneration) på MR; ett bildfynd avgör inte ensamt behandlingen.
Behandling: rangordning enligt evidens
1. Träningsterapi (starkast evidens)
Program som stärker rotatorkuffen och skulderbladets stabilisatorer och som korrigerar hållningen är grundbehandlingen. Stora studier har visat att 12 veckors strukturerad träning ger likvärdiga resultat som kirurgi på medellång sikt. Övningar:
Utåt- och inåtrotation med gummiband
Skulderbladsretraktion (dra skulderbladen bakåt och nedåt)
Väggglidningar och Y–T–W-övningar i mageliggande
Stretching av den bakre ledkapseln (sleeper stretch, korsad-arm-stretch)
Programmet bör pågå minst 8–12 veckor, 3–5 dagar i veckan. Lätt smärta (3–4 av 10) under övningen är acceptabel; smärta som kvarstår till nästa dag tyder på för hög belastning.
2. Belastnings- och aktivitetsanpassning
Tillfällig minskning av utlösande aktiviteter ovanför huvudet. Fullständig inaktivitet rekommenderas inte eftersom den kan bana väg för frusen skuldra.
3. Läkemedel och injektioner
Kortvarig användning av perorala eller topikala antiinflammatoriska läkemedel
Subakromiell kortisoninjektion: ger 4–8 veckors lindring om svår smärta hindrar träning och underlättar att komma igång; har ingen långsiktig överlägsenhet över träning och rekommenderas inte mer än 2–3 gånger per år
PRP-injektion: evidensen vid impingementsyndrom är otillräcklig
4. Kirurgi
Hos selekterade patienter som inte svarat på adekvat icke-operativ behandling under minst 6 månader kan artroskopisk rensning av bursan och vid behov benavverkning (subakromiell dekompression) utföras. Högkvalitativa studier de senaste åren har visat att enbart dekompression inte skiljer sig signifikant från placebokirurgi, vilket har fått rutinmässig användning att ifrågasättas. Kirurgi är i första hand meningsfull när det finns ett strukturellt problem såsom en samtidig senruptur, kalkavlagring eller benutskott.
Läkningstid
De flesta patienter får tydlig förbättring med 6–12 veckors regelbunden träning; full återhämtning kan ta 3–6 månader. För att förebygga återfall rekommenderas att styrkeövningarna fortsätter med låg intensitet.
Den här texten är avsedd som allmän information. För en individuell behandlingsplan krävs en undersökning.
Kommentarer