Femoroacetabulärt impingement (FAI): den dolda orsaken till ljumskvärk hos unga vuxna

Höftimpingement, medicinskt femoroacetabulärt impingement (FAI), innebär att benen kolliderar under rörelse på grund av en formavvikelse mellan höftledens kula (femurhuvudet) och skål (acetabulum). Det är en av de vanligaste strukturella orsakerna till ljumskvärk hos unga och aktiva vuxna, särskilt idrottare. Under många år kan det feltolkas som ”ljumskbristning” eller ”bråck” utan att rätt diagnos ställs.

Typer

• Cam-typ: det finns ett överskott av ben vid övergången mellan femurhuvud och femurhals; när höften böjs skadar detta utskott brosket vid skålens kant. Vanligare hos unga manliga idrottare

• Pincer-typ: skålen (acetabulum) täcker femurhuvudet mer än normalt, och ledläppen (labrum) kläms. Vanligare hos kvinnor i medelåldern

• Kombinerad typ: den vanligaste formen; båda dragen förekommer samtidigt

Dessa benformer är relativt vanliga i befolkningen; att de upptäcks på bilddiagnostik innebär inte i sig sjukdom. För diagnosen FAI-syndrom krävs att symtom, kliniska fynd och bilddiagnostiska fynd förekommer tillsammans.

Symtom

• Djup smärta i ljumsken, ibland på höftens utsida eller baksida; patienten lägger handen i en ”C”-form runt höften när hen visar var det gör ont

• Smärta vid långvarigt sittande, vid urstigning från bil, i djup knäböj, vid skräddarsittande och när man knyter skorna

• Vid idrott: smärta vid riktningsförändringar, sparkar och djup knäböj

• Känsla av hakning, klickande eller låsning i höften (om en labrumskada förekommer)

• Senare nedsatt rörlighet, särskilt i innerrotation

Diagnos

Vid undersökning är provokation av smärta vid höftböjning med innerrotation (FADIR-test) typisk. Höftröntgen med särskilda projektioner visar benets form. MR, och särskilt MR-artrografi med kontrast injicerad i leden, visar labrumskada och broskskada. Inte varje labrumskada som ses vid bilddiagnostik är smärtkällan; en diagnostisk injektion kan bekräfta att smärtan kommer inifrån leden.

Varför är det viktigt?

Upprepad kollision leder till progressiv skada på labrum och brosk vid skålens kant. Cam-typ av FAI är en känd riskfaktor för utveckling av höftartros i unga år. Tidig diagnos och lämplig behandling kan bromsa denna process.

Behandling

Icke-operativ behandling (första steget)

• Aktivitetsanpassning: begränsa rörelser som kräver djup knäböj och extrem höftböjning

• Fysioterapi: stärkande av höft- och bålmuskulatur och korrigering av rörelsemönster (minst 3 månader)

• Kortvarig användning av smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel

• Intraartikulär injektion: både för diagnostik och för tillfällig behandling

Artroskopisk kirurgi

Hos patienter som inte svarat på icke-operativ behandling under 3–6 månader tas överskottsben bort genom höftartroskopi (osteoplastik), en trasig labrum sutureras om möjligt (reparation) och broskskada behandlas. Högkvalitativa studier har visat att artroskopi ger bättre resultat än fysioterapi hos väl selekterade patienter. De viktigaste faktorerna för framgång är ålder, graden av broskskada och att ledspringan är bevarad; artroskopi rekommenderas inte hos patienter med avancerad broskförlust.

Efter operationen

• 2–4 veckor med kryckor och delbelastning

• Tidigt fokus på rörlighet och på att förhindra sammanväxningar

• 6–12 veckors styrketräning

• Löpning efter 3–4 månader; återgång till idrott vanligtvis efter 4–6 månader

Vanliga frågor

Läker en labrumskada av sig själv? Labrum har dålig blodförsörjning och en skada läker inte spontant, men inte varje skada ger symtom eller kräver behandling.

Förebygger operationen artros helt? Långtidsdata är ännu inte entydiga. Kirurgi förbättrar smärta och funktion och förväntas bromsa broskskadan, men det finns inte tillräckliga belägg för att den helt förhindrar den.

Den här texten är avsedd som allmän information. För en individuell behandlingsplan krävs en undersökning.